Myndigheten för AI-design
Vi står vid en vändpunkt inom programvaruutveckling. Diskussionen handlar ofta om vilken AI skriver den bästa koden (Claude jämfört med ChatGPT) eller var var AI ska finnas (IDE eller CLI). Men det är inte rätt frågeställning.
Om vi välkomnar AI som ”Vibe Coders” – där vi anger avsikten och AI står för genomförandet – skapar vi ett enormt flöde av ny programvara. En svärm av AI-agenter kan generera mer kod på en minut än vad en seniorutvecklare hinner granska på en vecka. Människan har blivit flaskhalsen.
Lösningen är inte mer människor. Lösningen är en AI-designmyndighet.
Från hantverkare till fabrikschef
Traditionellt är ”Design Authority” en grupp arkitekter som träffas en gång i veckan eller månaden för att godkänna eller avslå en design. I en värld av AI-utveckling i högt tempo är den modellen hopplöst föråldrad. Den är för långsam och för reaktiv.
Om vi går över till ”Disposable Code” – programvara som vi inte refaktoriserar i all oändlighet, utan slänger och genererar på nytt när kraven förändras – förändras vår roll i grunden. Vi är inte längre murare som lägger sten för sten. Vi är arkitekterna bakom fabriken som skriver ut väggarna.
Men vem kontrollerar att väggarna står rakt?
”Gauntlet”: Ett automatiserat eldprov
En AI-designmyndighet är inte en person, utan en pipeline. En ”gauntlet” som varje rad genererad kod måste kämpa sig igenom för att nå produktion. Denna process ersätter inte den mänskliga kodgranskningen med ingenting, utan med något bättre.
Det fungerar i tre lager:
1. Den verkställande makten (genereringen)
Vi ber inte en enda AI om en lösning, utan tre. Vi låter Gemini 3, GPT-5 och en modell med öppen källkod (som Llama) arbeta parallellt med samma problem. Detta förhindrar tunnelseende och bryter den ”lathet” som LLM:er ibland lider av. Denna metod är också vetenskapligt undersökt och visar att man kan förhindra AI-hallucinationer och bygga mycket långa kedjor utan fel
2. Det hårda filtret (lagen)
Här finns inget utrymme för diskussion. Koden måste kompileras. Linters får inte klaga. Och avgörande är att Black box-tester måste klara testen. Vi testar inte om funktionen fungerar internt (det kan AI:n manipulera), utan om systemet utifrån gör det det ska. Misslyckas testet? Direkt i papperskorgen.
3. Det mjuka filtret (AI-juryn)
Detta är den verkliga innovationen. De återstående lösningarna läggs fram för en specialiserad ”Voting AI”. Denna agent skriver inte kod, utan läser kod. Den är tränad på våra arkitekturprinciper, säkerhetskrav (OWASP, ISO) och efterlevnadsregler (EU:s AI-förordning).
Han röstar: ”Lösning A är snabbare, men lösning B är säkrare och följer vår mikrotjänstarkitektur bättre.”
Vinnaren går i produktion.
Programvarans maktdelning
Den här modellen tvingar fram en maktdelning som saknas i många team.
- Den lagstiftande makten (arkitekten): Arkitekten skriver ”konstitutionen”. Promptarna, arkitekturdokumenten (
project-description.md, rules.md, skills.md en principles.md), de hårda kraven. Arkitekten avgör vad vad vi bygger, vem som bygger det, hur och varför. - Den verkställande makten (kodningsagenterna): De genomför. Snabbt, billigt och under mänskliga utvecklares överinseende.
- Den dömande makten (designmyndigheten): Ett oberoende AI-lager som prövar mot lagen.
Slutsats: Arkitektens nya roll
Den befriar oss från tyrannin av syntaxfel och låter oss fokusera på det vi är bra på: systemtänkande. Att söka sanningen. Struktur och beslutsfattande.
Frågan är inte om AI kan skriva vår kod. Det ämnet är redan avklarat. Kod blir till stor del en förbrukningsvara.
Frågan är: Vågar du släppa kontrollen över koden för att därigenom återta kontrollen över kvaliteten ?
låt mig veta
